mykenes.blogg.se

I förrgår nämnde han att han ska åka till en annan stad nu i helgen. Jag frågade vad han skulle hitta på och han blev genast defensiv. Något han ofta blir, eftersom han värnar mycket om sitt privatliv och inte gärna delar med sig mer än nödvändigt. Han ska till samma ställe som för bara någon eller ett par månader sedan, och jag vet att han då hälsade på en kvinnlig vän. Att de ska ses så snart igen, trots att det är långt dit, tyder på att det är en viktig relation. Särskilt som han reagerade så defensivt. Om det är någonting mer än vänskap så vill han förmodligen inte tala om det för mig, eftersom han anar att jag kommer att bli ledsen. 

Korrekt. Det sticker som knivar i magen. Omedelbart satte det sig där. Den skarpa obehagskänslan. Hjälplösheten. Uppgivenheten. Desperationen. Vad finns det nu för mening med någonting? Och jag blir arg på mig själv för vi har ju pratat om det. Han "ser inte mig på det sättet". Det har jag accepterat. I teorin. 

Fortfarande fantiserar jag om att han ska komma till någon sorts insikt. Det är svårt för mig att acceptera att det inte är mer än vänskap när jag känner en sådan närhet, när det känns så självklart att vara nära honom. När vi pratar och skämtar och skrattar och är överens om så mycket. När vi kan diskutera saker på ett sätt som känns på riktigt och långt bort från det meningslösa man alltför ofta fastnar i. När det känns som att han förstår mig på ett sätt som ingen annan gör(även om jag rent logiskt förstår att det inte stämmer). Jag antar att det känns okej att han inte känner så för mig så länge han inte känner det för någon annan heller. Jag vill stå honom närmast. Han ska vara bara min.

Vi umgicks förra helgen, mestadels på hans initiativ, vilket också bidragit till att det känns som att vi kommer närmre varann. Men hur kan han tillbringa två hela helger inom en så kort tidsram tillsammans med en annan? Hur kan han känna sig närmre någon annan? Är det verkligen bara i mitt huvud? Är det att jag är så ovan vid att ha manliga vänner att jag inte kan skilja på vänskap och kärlek? Är det att jag är så desperat i jakten på verklighetsflykt att jag inte kan låta en lämplig kandidat passera?

Jag vill bara känna på hans hud.

Inatt drömde jag att vi låg med varann men att han då omvandlades till ett gammalt ex som fått mig att må väldigt dåligt och som fortsätter att dyka upp i mardrömmar trots att det är över sju år sedan jag såg honom.

Igår liksom idag har vi pratat och det har känts så bra mellan oss - som det brukar - men ikväll åker han till henne. Jag själv ska åka till min syster och träffa familjemedlemmar som jag saknat. Jag måste försöka uppskatta det och inte tänka på honom. Försöka mota bort tankarna som säger att om jag bara går ner mer i vikt så kanske han ändrar sig...