Viktminskning och fulhet
29 April 2015 - 10:54
Jag känner mig färdig med hetsätningen. Och jag vet att det verkligen inte är så enkelt och att suget med all säkerhet kommer tillbaka, men jag uppskattar ändå känslan. Något som peppar mig mycket är att jag bär ett par jeans jag inte kunnat ha på nästan två år och en mindre behå än på länge. När jag står framför spegeln med en lång tröja som döljer mage och armar och jeans som håller in magen så kan jag nästan tycka att jag ser okej ut. Det skadar heller inte att jag sminkat över de grå skuggorna runt ögonen och mina rödflammiga kinder.
Men håret är hopplöst livlöst och behöver färgas. Jag har tappat så djävulskt mycket det senaste året. Det är inte alls sådär tjockt längre som det alltid var innan, nu ser jag i spegeln hur glest stråna sitter och hur hårfästet krupit uppåt. Jag har slutat bleka och klippt av rejält på längden, ändå är kvaliteten kass och topparna klyvs på nolltid. Det gör så himla ont att bli ful. Min hy är också sämst. Jag har fått rynkor kring ögonen men har fortfarande små finnar som dyker upp med jämna mellanrum. Borde man inte få slippa åtminstone det ena? Jag vet inte om jag borde fokusera på att använda medel mot acne eller rynkkrämer. Båda finns i badrumsskåpet, men används inte särskilt flitigt. Jag är ju glad om jag lyckas borsta håret och tänderna, det är ungefär så mycket energi som finns över till skönhetsvård.
Men åter till det positiva. Jag får på mig mina älskade jeans och jackan som var för liten har blivit stor. Jag är faktiskt märkbart mindre. Jag skrev i februari att jag tappat fjorton kilo men inte märkte någon direkt skillnad och ville hamna på minus tjugosex till mitten av maj, för att det kändes uppnåeligt och att 26 måste kännas. När jag vägde mig senast såg jag minus 25,5, så även fast jag hetsätit som en gris under de senaste dagarna så kommer jag nog att nå mitt mål. Och ja. Jag känner det äntligen. Jag känner och ser att jag blivit mindre.
