mykenes.blogg.se

Efter att det obeskrivliga hänt kände jag det till en början som om jag aldrig någonsin skulle bli glad mer igen, och längtan efter att skada mig själv var väldigt stark. Jag höll hennes slappa men ännu varma kropp i famnen och grät hysteriskt. Men ganska snart tog krafterna slut och jag lugnade ner mig. När så sambon kom hemskyndandes, av oro för mig, så blev det jag som tröstade honom eftersom jag redan hade tagit in det som hänt och till viss mån accepterat det, medan han ännu inte haft tid att känna efter eftersom han var så inställd på att ta hand om mig.

Jag känner fortfarande skuld, men inte alls på samma nivå. Det är hanterligt. Det är väldigt sorgligt men det finns inte mycket mer att göra åt saken annat än att bli mer försiktig och att skaffa en ny kompis till det stackars återstående djuret. Jag ska köpa en jättestor bur så att de kan springa av sig i den och inte behöver gå i hage. Kommer definitivt inte riskera att något liknande händer igen. Ska bli världens bästa matte från och med nu.

Gårdagen var faktiskt lite tragikomisk. När jag lagade mat satte jag först eld på en grytlapp(mest glöd, men väldigt mycket rök!) och därefter skar jag mig ganska djupt i fingret så att mängder av blod pulserade ut. Vi skämtade om att jag var en hälsorisk, skrattade och grät på samma gång och tittade på bilder. Sedan diskuterade vi hur marsvinsparadiset ser ut. Hur hon skuttar omkring och äter sina favoritgrönsaker. På ett sätt hade vi tur i oturen. Hon avled i princip på en gång, hon kan inte ha hunnit känna mycket smärta och knappt förstå vad som hände. Det är sorgligt att hon inte fick leva längre, men hon mådde i alla fall bra fram tills det hände. Även om hon var väldigt frustrerad sexuellt och med jämna mellanrum antastade sin stackars ointresserade burkompis...