mykenes.blogg.se

Det är bra. Till stor del. Det är motigt att gå upp på morgonen och jag får ofta huvudvärk på eftermiddagarna, men det är ju så det ser ut, så det ska vara. Kollegorna är det inget större fel på. Jag håller på att lära känna Facil, som är något yngre och nästan lika ny som jag. Till en början kände jag mig skeptisk till henne eftersom hon verkar lite väl barnslig, naiv och enkelspårig.

Men så har jag märkt att jag trivs ganska bra i hennes sällskap, att jag kan känna mig ganska mycket som mig själv när vi umgås. Inte så att vi har umgåtts på fritiden, men vi tar ofta lunch ihop och jobbar en del ihop på eget bevåg. Jag hoppas att vi kommer börja umgås på fritiden också, det kanske kan hjälpa mig att stå ut.

Jag har köpt en lägenhet mindre än två kilometer från jobbet. I fyra veckor körde jag orimliga sträckor varje dag, det är skönt att slippa. Och det är ju helt fantastiskt att jag fick lägenheten, som är stor och fin och ligger bra till. Och som gör att jag får så mycket mer tid. Men det känns inte särskilt fantastiskt. Staden är liten och deprimerande.

Känslorna jag får av olika platser påverkar mig så väldigt mycket. Det känns som att allt är på nedgång, och jag blir otroligt självmedveten eftersom jag träffar stadens invånare genom jobbet och känner att jag måste uppföra mig på ett oklanderligt, representabelt sätt. Inbillar mig att det ska sitta kameror uppe överallt och fånga mig på bild när jag inte uppfyller kraven.

Skräcken som uppstår när jag handlar hets och märker hur flera ögonpar stirrar ner i min kundkorg. Försöker att gömma mig men det går inte. Jag får dessutom känslan av att alla som bor där tillhör grupperingar som är befästa sen evigheter tillbaka. Att jag aldrig skulle kunna smälta in, bli en del av ett sammanhang.

Och jag vet inte heller om det är någonting jag vill, för visst är det väl så att personer som föds och dör på samma småorter och umgås med samma människor hela livet blir ganska inskränkta? Och jag kanske har helt fel och jag inser att jag har fördomar, men jag är så rädd att det ska vara så.

Å andra sidan vill jag inte ens. Jag vill inte bo där. Först tänkte jag att jag skulle kunna tvinga dit sambon, att vi kunde bo där när han pluggat färdigt. Nu känner jag att jag vill komma därifrån så fort det bara är möjligt. Jag kan inte se mig själv bo där under någon längre period.

Under hösten kommer min sambo att plugga i grannlandet. Det är något jag har känt mig helt okej med, eftersom jag inte riktigt tagit in det. I samband med att jag i början på den här veckan tog med mig en del grejer och sov min första natt i nya lägenheten så slog det mig plötsligt. Nu ses vi inte under veckan utan först till helgen, och om en månad kommer vi inte ens att ses så ofta.

En gång i månaden kanske är rimligt, beroende på hur dyrt det blir och hur lång tid det tar. Och vår gemensamma lägenhet ska vi försöka hyra ut i andra hand. Det innebär att jag kommer att sitta fast i den äckliga lilla stad där jag jobbar.

Jag kommer att sitta i min lägenhet och ruttna. Inte ha någon lust alls att inreda den eftersom jag vill komma därifrån så snart jag kan. Inte vilja investera i den. Just nu har jag en hopfällbar gästsäng och en skohylla som jag använder som bord när jag sitter i sängen dagtid. Det är deprimerande, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Jag har redan gjort av med en herrans massa pengar på lägenhet, bil, bensin, och så vidare. Jag har verkligen investerat ekonomiskt i det här jobbet. Men så får jag ju också en bra lön varje månad. Om jag bara kan låta bli att ångesthandla så otroligt mycket så borde jag kunna spara undan, eller snarare amortera, en ordentlig summa varje månad.

I måndags gick jag runt och mådde illa hela dagen. Funderade på fördelarna med att inte leva och hur det såg ut med psykvård i närheten. Paniken. Känslan av att det aldrig mer kan bli bra. Det kröp i kroppen och jag kunde inte få mig själv att sluta skaka. Så jag tänkte att jag kunde motionera bort den värsta ångesten.

Följaktligen åkte jag till grannstaden och köpte ett löpband. Det var stort och otympligt som sådana är, och vägde 45 kilo. Det var en kamp att få in det i bilen, jag fick ta ut det ur kartongen och kämpa så att svetten rann om mig. 

Under hemfärden såg jag knappt något varken åt sidan eller bakåt, jättesäkert och stabilt. Väl hemma bar jag bandet från bilen och uppför två trappor. Det gick nästan inte. Och sedan fick jag förstås en väldig värk i kroppen. Väldigt ogenomtänkt alltihop. Men det står i alla fall där nu, bandet. Och jag använde det samma kväll. Gick hela femton minuter, eftersom jag redan blivit helt utmattad när det äntligen stod på plats.

Dagarna efter det har jag haft en mindre intensiv ångest och följaktligen tagit till hetsätning som copingmetod istället. Jag har gjort av med många hundra och fyllt en tredjedel av min frys med glass. Under dagarna går det bra med maten, det passar mig väldigt bra med för- och eftermiddagsfika, rutinerna som gör att jag slipper fundera så mycket. Det är värre när jag går från jobbet, hem till den deprimerande lägenheten. Då känns det som att jag måste hetsäta för att stå ut.

Söndagsångesten gör sig nu påmind och jag blir så frustrerad över att den ska förstöra den sista tid av helgen vi har tillsammans. Det är flera timmar som knappt går att uppskatta, för jag tänker bara på att det snart är slut, att jag snart är tillbaka där borta. Ensam med mina tankar. Jag är så rädd för dem. Rädd för alla vidriga känslor och makten de har över mig.