Torsdag 12 januari
Dagen började med ett samtal hos psykoterapeuten. Om någon ser på mig utan att le eller säger hej utan att låta särskilt glad så tar jag det väldigt personligt och börjar genast grubbla över vad jag har gjort för fel, varför personen tycker så illa om mig. Det tar väldigt mycket energi och gör mig ledsen. Jag har därför fått i läxa att ifrågasätta de tankarna. Det är svårt. Min kvinnliga favoritkollega som jag brukar krama varje dag gick förbi mig ett par gånger utan att krama mig. Jag gick in till henne och sa att jag kände mig ignorerad, påpekade den uteblivna kramen. Hon sa då att jag fick en mental kram. Hon ville alltså inte krama mig. Jag gjorde ett teatraliskt utspel och utbrast att jag inte orkar leva med den här smärtan. Det tragiska är att det gör ont på riktigt. Vad har jag gjort för fel, varför tycker hon inte om mig, är hon arg på mig? Jag delade med mig av mina våndor till den manliga favoritkollegan(som jag har någon sorts känslor för) och han ifrågasatte att det skulle ha med mig att göra. Det är så jag ska tänka. Jag måste stanna upp och analysera och tänka om. Det känns som en kalldusch. Jag känner mig så ynklig, så liten och ensam och övergiven. Vad har jag gjort? Förlåt! Stanna hos mig!
