mykenes.blogg.se

Nedanstående text skrevs under gårdagen. 

...

"Det är inte att du har dålig smak, du har bara inget omdöme. Det är ingen mening med att vi diskuterar böcker mer. Du förstår inte. Vi befinner oss inte på samma dimension." Utseende och karaktärsdrag, social inkompetens och oförmåga att passa in. De flesta delar av mig själv upplever jag redan som undermåliga. Men min förmåga att förstå en bok? Tack för att du tar ännu en sak ifrån mig. Och för att du tar avstånd. Böcker, en plats där vi har kunnat mötas. En av de viktiga saker vi har gemensamt, som får mig att känna samhörighet med dig. 

Du är viktig för mig. Av någon anledning är det viktigt vad du tycker. Och du tycker att jag är ointelligent, hopplös, mindre begåvad? När jag känt ett avstånd och en aversion gentemot andra människor har jag kunnat uppskatta din cynism, vårt gemensamma förakt för omvärlden. Men nu ska vi inte diskutera böcker mer, vi ska inte mötas där. Jag kan tydligen inte tillföra någonting. Jag närmar mig dig, och du drar dig undan. Jag berättade att jag har känslor för dig, du gjorde mig besviken. Jag upplever att vi har en närhet, en kontakt som jag inte har med någon annan, men för dig betyder jag förmodligen ingenting. 

Du har en makt över mig. Du är ouppnåelig. Du tar avstånd, du håller dig på din kant. Du är kall och hård och släpper få människor nära. Du får mig att känna mig fullständigt värdelös och i total avsaknad av intelligens. Du inser förmodligen inte ens att du sårar mig. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, på milslångt avstånd från andra människor. Världen gungar. Det blir svart. Meningslöst meningslöst. Smärta. Otillräcklighet. Längtan efter närkontakt. Isolerad. Ointelligent. Att läsa böcker tar upp en stor del av min fritid. Nu känns det också meningslöst. Jag klarar inte ens av det. Finns det någon mening med min existens? Jag duger ingenting till. Jag vill dra öronen åt mig och fly mänskligheten. Människor är onda. De sårar. De har makt över mig och de sårar mig. Hur ska jag kunna leva i den här världen?

...

Det känns verkligen inte alls lika jobbigt längre. Känner mig dock ledsen/sur/besviken på honom. Men inte tillräckligt för att konfrontera. Eller är jag bara konflikträdd? Är i viss mån även ovillig att visa hur starkt det påverkade mig, hur svag jag är. Makten han har.