mykenes.blogg.se

HERREGUD vad svårt det är att skriva igen efter ett långt uppehåll. Jag tycks inte kunna nöja mig med en enda mening. Jag avskyr varje formulering jag klämmer ur mig. Allt låter konstlat, distanserat, märkligt. Men jag vill skriva igen. Jag saknar det. Jag känner kanske till och med ett behov av det. Inte ens det vet jag? Det känns som att jag inte vet någonting om mig själv. Inte vad jag känner, inte vad jag vill, inte hur jag mår, definitivt inte vad som är jag och vad som är konstruerat.

Är allting konstruerat? Är allt en enda teater. Någonting Shakespeare sade om att alla människor är skådespelare. Jag känner mig nästan jämt som en sådan. Hur klär man av sig masken, och hur vet man vad som är mask? Och vad som är personlighet, och vad som är störning/sjukdom/diagnos/problematik?

Jag läser en intressant bok som heter Tabletter för känsliga själar - Den antidepressiva revolutionen. Det är en filosof som kritiskt granskar användningen av antidepressiva mediciner. Det är inte en sådan där dömande snubbe som kallar det lyckopiller, höhö att folk inte bara tar sig i kragen-typ. Det är lite mer nyanserat än så. En av hans poänger hittills(jag läser högst sporadiskt i den, just nu finns det så många andra böcker som lockar) är att det tycks finnas en tendens att vilja medicinera bort personlighetsvariationer. För att stöpa alla människor i samma form och undvika avvikelser. Ungefär så.

Han menar alltså att det i många fall inte rör sig om faktiska depressioner utan om personer med melankoliska personlighetsdrag. Sedan är inte slutsatsen att det är fel att medicinera så, han belyser mest bara hur användningen vidgats och diskuterar för- och nackdelar. Jag har i allmänhet så himla svårt för personer som är kritiska till antidepressiva eftersom jag känner mig personligt anklagad och blir vansinnigt provocerad. Men den här gubben diskuterar som sagt på ett sätt som inte är dömande. Vilket känns befriande.