mykenes.blogg.se

Jag träffade honom en stund igår, på hemvägen. Det gick bra. Jag bröt inte ihop efteråt. Jag kände mig väl uppfylld av kryssningen och inte så vilsen och i total avsaknad av ett liv. Sminkade mig och ansträngde mig för att räta på mig, se så snygg ut som möjligt. Ja man är ju en klyscha på det viset. Han påpekade att det syntes att jag gått ner i vikt och berättade att han har det tufft och saknar mig. En del av mig uppskattade att se honom må dåligt. Samtidigt får jag väldigt dåligt samvete när jag medger det för mig själv. Jag vill väl egentligen inte att han ska må dåligt. Men jag vill att han ska sörja mig, det vill jag onekligen.

"Jag saknar dig."
"Det borde du göra."

Han sa nästan att han vill ha tillbaka mig. Alltså inte att han nästan vill be att få det, men att han nästan skulle vilja. Jag kände mig märkbart oberörd. Lite kylig, höll en distans. SÅ SKÖNT. Jag vet inte om jag vill ha tillbaka honom längre. Det skulle krävas en del förändringar för att det skulle kännas värt det. Han skulle behöva förändra sig. Prioritera mig mer, vara beredd att offra och anpassa sig mer. Och det tror jag inte att han är beredd att göra.

Förra helgen var jag hos den där kompisen och trots att vi kommit fram till att vi inte ville festa så blev det att vi gick ut och drack en del drinkar efter bion. Det var ett nytt sätt att dricka för mig. Vi bara drack goda dyra drinkar och pratade om allt möjligt. Jag drabbades inte av någon alkoholrelaterad ångest och kände mig inte bakfull dagen därpå. Så himla värt. Och vi konstaterade båda att vi absolut måste börja umgås oftare. Och det gläder mig väldigt. Precis som när min syster sa att det är mig hon tycker mest om att umgås med näst efter hennes man och två barn. Det förvånade mig inte, men var ändå skönt att höra.

Det finns personer som uppskattar mig! Jag behöver varken ”bästa vännen” eller ex-pojkvännen. De får skylla sig själva som har svikit mig. De ångrar sig nog förr eller senare, och då kan de gå ner och be på sina bara små knän. Bästa vännen kan ligga och kräla länge. Hennes svek känns större. Jag kan förstå pojkvännen, att han gav upp. Även fast jag är besviken. Men inte bästa vännen. Jag kan inte förstå det och jag kan inte på något sätt motivera ett sådant beteende. Hon är åtminstone tillfälligt död för mig.