mykenes.blogg.se

Jag är så trött att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Det är som att sömnlösheten river ner den svaga skyddsmur som fanns. Som ett nät med alltför stora maskor. Allting kryper igenom.

Busschauffören anmärker på min tafatthet och skammen är så stor. Alla stirrar på mig, deras blickar är i nacken och överallt.

Min morbror frågar hur det går på jobbfronten och jag missar totalt att le självsäkert, visar istället upp en hopplöshet. Han peppar mig, förvånad över min uppriktighet? Färdiga manus ska följas. Lite vanligt kallprat, hur svårt kan det vara?

Min syster ska gifta sig imorgon och stressar omkring med bordsdekorationer och annat. Jag känner mig helt kränkt för att hon inte ger mig mer uppmärksamhet, för att hon inte är sådär förtrolig som vi brukar vara mot varandra. Människor jag bara träffat som hastigast, artigthetsfraser och klyschor. Jag äcklas av hur enkelspårigt allting är.

Jag har köpt en fin klänning men bävar väldigt inför fotograferingen. Hur mycket tyg man använder kan man ändå inte dölja mig ordentligt.

Bredvid min sittplats finns en lapp med min pojkväns namn. Jag är löjligt besviken över att han inte är här, fastän jag ser klara fördelar med att hälsa på familj och vänner ensam. Aldrig är man nöjd.

Tröttheten gör mig visst cynisk och bister.