Själväckel
Jag äcklas så mycket av mig själv att jag knappt klarar av att skriva. Jag är osympatisk och full av självhat. Låt mig bara klösa sönder mig. Jag har fyllt år och vräkt i mig sötsaker mer eller mindre konstant i fyra dagars tid. Magen är rund som en ballong. Om det inte hade känts så jobbigt hade det fått mig att skratta. Jag ser lite gravid ut. Men jag är inte gravid, jag har bara töjt ut min mage något extremt efter att ha krympt den de tre senaste månaderna. 23 kilo har jag gått ner. Men nu har jag gett upp allting och kommer raskt att hetstäta mig upp till den gamla vikten?
Jag känner mig ledsen och uppgiven. Jag vet att jag inte kan ha gått upp hur mycket som helst på fyra dagar, men jag känner mig så äcklig. Och tillitslös. Jag litar inte på att jag kan fortsätta äta bra igen. Jag litar inte på mig själv och mina impulser. Jag vill inte träna eftersom jag känner mig äcklig. Jag vill inte prata med någon, vistas i samma rum som någon. Jag vill inte att de ska se min svullna mage. Jag vill fasta och hetsäta. Det känns som att jag kommer spricka sönder vilken sekund som helst. Inte längre fysiskt, men mentalt. Det finns inget mål, ingen mening. Allt är så fullständigt meningslöst. Jag är så fullständigt hopplös. Värdelös, oförbätterlig. Jag vill skrika och gråta och klösa och klättra ur mitt eget skinn.
