mykenes.blogg.se

Jag har verkligen ett handikapp. En före detta klasskamrat länkar en artikel om KD som förespråkar möjligheten att vara hemma längre med sina barn. Jag kommenterar att det olyckligtvis är mest kvinnor som gör det valet, men att KD å andra sidan inte är särskilt intresserade av jämställdhet. Klasskamraten häver då ur sig en lång harang om att jag minsann inte vet någonting eftersom jag själv inte har några barn. Hon är sarkastisk, elak och kallar mig liten mer än en gång. Jag svarade att det är intressant att hon inte kan acceptera att vi har olika syn på saken utan måste använda sig av härskartekniker för att trycka till mig. Och jag SKAKAR AV ÅNGEST. Mina problem är ett hot mot demokratin, för jag orkar knappt uttrycka en åsikt och jag blir helt förstörd när någon är sådär nedlåtande och elak mot mig. När den akuta ångesten gått över drabbas jag av nedstämdhet och känner mig om möjligt ännu mer negativt inställd till min omvärld. Att en moské har blivit nedbränd och att 78 000 personer gillar sidan "Nej tack till moskéer i Sverige" gör inte precis saken bättre. Världen är så otroligt sorglig, meningslös, tragisk. Varför leva!?