mykenes.blogg.se

Det krävs så lite. Knappt någonting. Det skriker och river i mig och jag önskar att jag kunde gråta halvhysteriskt tills det känns bättre. Men det går inte, och jag antar att jag borde vara tacksam för att medicinen fungerar som ett filter mellan mig och verkligheten. Jag känner mig långt ifrån depressionen. Det är ångesten som förgör mig. De enda gånger jag känner mig verkligt nedstämd är när den får mig att tänka att jag inte orkar att hela livet ska fortsätta såhär, jag orkar inte sextio år till med det här. Jag orkar inte fem, orkar jag ett? Måste måste ringa psykiatrin igen. Så ironiskt att det hör till de saker jag har svårt för att ringa samtal, att prata med personer jag inte känner, att medge att jag inte mår bra. Att släppa fasaden. Och när jag nu äntligen? Jag har tidigare tackat nej till terapi och slingrat mig ur inläggningar med hjälp av lögner och falska leenden. Och mamma som säger att hon inte vågar ta med sig mig hem, att hon inte vågar ha ansvaret. Och min storasyster som förbarmar sig och gömmer vassa föremål. Det är så länge sedan. Måste jag hamna där igen för att förtjäna hjälp?