29 december
Jag borde inte ens skriva det här. Jag är på jobbet och borde göra skäl för min lön. Det går dåligt. Det är som en bubbla runt omkring mig. Jag känner mig helt matt och rör mig någonstans kring oro/nedstämdhet/uppgivenhet/meningslöshet/total avsaknad av motivation. Varför är jag så värdelös? Jag vet inte riktigt.
Det bor väldigt mycket negativa känslor i mig just nu. Jag har med stor ansträngning lyckats dra upp huvudet ur sanden och kontaktat min bostadsrättsförening. Jag misstänker nämligen att jag har en fuktskada i badrummet. Det har varit som ett stort mörkt moln över mig länge länge. Och jag inser att det är något man bör fastställa och eventuellt åtgärda så snart som möjligt för att undvika att problemet växer, men det har varit helt omöjligt. Jag har väldiga katastroftankar kring det. Skulden, ansvaret, den ekonomiska aspekten, vad försäkring och BRF står för och vad jag själv måste betala. Främmande människor i min lägenhet, min trygga zon.
Så mycket enklare då att bestämma sig för att det inte är så farligt, att det bara är inbillning. Att taket kommer att läka av sig själv. Jag tror att det kan ha funnits små fläckar redan när jag flyttade in. I sådana fall har jag kanske köpt grisen i säcken. Så dum! Så naiv! Så okunnig! Så oansvarig! Det är nog skulden och skammen som är värst. Jag har varit stolt över att jag amorterat ganska mycket på lånet, men om den eventuella fuktskadan(vadå eventuella? vad annars kan det vara?) blir kostsam så tjänar det ändå ingenting till. Jag skäms så mycket, och skräms av ansvaret. Det är inte som att jag kommer att få stora ekonomiska problem(eller?) men allt som rör pengar stressar sönder mig. Jag vill betala av mitt bostadslån och därefter ta tag i mina studieskulder. Jag vill ha en rejäl buffert, jag vill ha trygghet. Ge mig bara trygghet. Låt mig få vara ett litet barn som tas omhand...
Jag har varit ledig sex dagar på raken över jul, men känner mig inte ett dugg utvilad. Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Och jag längtar efter att vila och sova många långa timmar under helgen när omvärlden firar in det nya året. Samtidigt som jag är rädd att det ska göra mig väldigt nedstämd. Men jag var hos min syster över jul och gick ut med en gammal kompis på juldagen och nästa helg ska jag hälsa på en annan kompis och förmodligen festa med henne. Och det är inte som att jag har blivit inbjuden någonstans. Jag hade kunnat fråga den gamla kompisen som jag tror ska fira med sina syskon, men jag har inte lust. Jag hade kunnat vara med min syster och hennes familj men har inte särskilt stor lust till det heller. Dessutom orkar jag inte åka iväg långt tre helger på raken(minst fyra timmar enkel resa). Men det är tydligt att det är svårt för mig att medge ens för mig själv att jag inte kommer att fira nyår. Så ensam, isolerad, sorglig liten varelse. Jag vill inte att någon ska veta om det, är rädd att de ska ömka mig.
Min före detta bästa vän har tagit kontakt.
”Hej, Hur är det med dig? Kram”
”Hej. Det är bra med mig nu. Däremot mådde jag väldigt dåligt i somras. Då hade jag verkligen behövt en vän.”
”Okej, jag är verkligen ledsen att jag inte har varit en bra vän. Det är ingen ursäkt men det har varit en oerhört tuff tid för mig med. Jag är verkligen ledsen för att jag inte har funnit där för dig. jag älskar dig gumman”
”Önskar att du släppt in mig i det... Jag älskar dig också.”
”Jag vet att det var fel men det har varit helt overkligt och det kändes inte lika verkligt om alla visste, var inne i en bubbla”
