mykenes.blogg.se

Jag blir galen.

Jag känner mig så trött och ledsen. Vi har ju ändå kommit överens om att fortsätta försöka tills vidare, men nu känns det ju inte alls som att han försöker. Han har gjort såhär innan när vi varit ifrån varandra, ignorerat mig för att det bara känns jobbigt att ha kontakt när vi inte kan träffas. Men nu lever vi i ett distansförhållande på obestämd tid och om han brytt sig tillräckligt mycket så hade jag till exempel kunnat åka till honom ikväll. Men han verkar inte särskilt pigg på att träffas heller. Jag antar att vi ses i helgen men jag vet inte ens det, eftersom han inte har bemödat sig med att prata med mig. Det är klart att vi glider ifrån varandra när vi inte pratar!

Snart ger jag upp detta, så känns det. Det finns ju ingen poäng med att försöka ensam. Det gör mig också arg. Kämpa tillsammans med mig eller skit i det, men om du väljer det sistnämnda så ha åtminstone ryggrad nog att göra slut.

Och kanske har han haft jättemycket med uppsats och allt vad det är, och jag vet att han inte mår riktigt bra, men jag vet inte om det är någon ursäkt. För detta får ju mig att må kasst.

Jag vet inte hur länge jag orkar. Jag vill så gärna men samtidigt är jag trött på hans beteende. Vi har för det mesta haft det väldigt enkelt, men nu är det svårt och då ger han bara upp?

Jävla jävla skit. Jag vill inte förlora honom men jag orkar inte detta heller.

Men jag kan inte låta bli att hoppas.

Låt mig bara slippa tänka och känna. Jag orkar inte.

.

Han ringde upp.

Det blir inget avslut på relationen idag i alla fall.

Han lät gosig.

Hjälp vad jag älskar honom.