mykenes.blogg.se

Jag har lämnat väskan på hotellet men är inte 100 % säker på att det är här det ska vara. Jag hittar ingen information om det, jag vet bara att minglet ikväll ska vara här. Mingel. Skjut mig. Så varför går jag inte bara och frågar i receptionen? Varför sitter jag här och bara väntar på att det ska uppdagas? 

Okej, efter lite googling är det utrett. Det är knepigt när ångesten gör en handlingsförlamad...

Det kommer att vara mängder av människor. En del jag har träffat innan men ingen jag känner. Och det känns så satans omöjligt jobbigt. Mingel, nätverkande. Jag kan inte! Jag kan inte med att träffa en massa olika människor och vara glad och social och kallprata och spela rollen av superengagerad yrkesarbetare som finner jobbet otroligt utvecklande och givande. Jag orkar inte med att låtsas att jag har världens roligaste jobb. Och alla människor som har betydligt mer utbildning än jag och som verkar ha koll på precis allt. Och de som direkt hittat varann, som har en naturlig grupptillhörighet.

Och varför är alla så snygga? Jag känner mig vansinnigt oattraktiv och liksom pinsam. Min övervikt känns pinsam. Har hon inte ens förmåga att kontrollera sitt matintag? Och det är slutet av maj och varmt och jag måste ha långtröja hela tiden. .

Jag vill bara sticka huvudet i sanden. Checka in på hotellet så snart det går och krypa ner under täcket.

Men sluta gnäll. Detta kostar min arbetsgivare sju tusen eller något sådant. Du borde uppskatta chansen att utvecklas i din yrkesroll. Eller något.

Men jag är så matt. Jag vet inte om jag orkar försöka ens. Kanske blir det att jag demonstrativt tar avstånd från människorna runt omkring. Hellre inbunden och otrevlig än socialt missfoster som desperat försöker passa in?

______________

Nu har jag registrerat mig. Jag såg ett par människor jag kände igen men de verkade inte känna igen mig. Nu är det 45 minuter till lunch. Människor rör sig i klungor, jag har hittat ett lugnt hörn att slå mig ner i. Är rädd att det ska uppfattas som konstigt att jag sitter här, men det är som det är. Lunchen är 90 minuter. Återigen massa tid att slå ihjäl. Det här känns lite som högstadiet igen. Då varje rast var en pina och jag låste in mig på toaletten för att ingen skulle se hur ensam jag var. Jag är ju inte ensam på det sättet längre, egentligen. Men i detta sammanhang är det som att jag kastas tolv år tillbaka.

Förtvivla inte. Ring någon när ensamheten blir för svår. Bry dig inte. Jag måste undvika att bry mig. Vad spelar detta ens för roll? Situationen här är inte representativ för mitt liv i stort. Jag har (några) riktiga vänner och är inte alls längre ensammast i världen. Och jag finner på riktigt allt ytligt kallprat totalt meningslöst. Jag lyckades socialisera mig riktigt bra på den förra konferensen men det är inte som att det har gett någonting. Jag har inte hållt kontakten med någon efteråt, så vad spelar det för roll?

Jag har sett ett par andra människor vandra runt ensamma. De försöker se upptagna ut. Jag är inte ensam om att vara ensam. Det känns ganska bra.

Du överlever även detta. I värsta fall skippar jag minglet ikväll, alternativt går dit med ambitionen att försöka men att det är okej om jag vantrivs och att jag då kan avvika.

Det löser sig. Det måste det ju göra!?