Ingenting känns på riktigt
01 Mars 2016 - 16:14
Snälla sluta. Sluta göra ONT. Hela dagen fram till nu har varit fullt uthärdlig, men så ringer jag honom för att åtminstone få höra hans röst och får bekräftat att vi inte kommer att ses förrän till helgen nästa vecka, trots att det redan nu har gått två veckor sedan senast. Och jag konstaterar att det suger och han svarar att vårt förhållande suger. Och jag instämmer. Det bor ångestgråt i mig för att vi inte kan ses på så länge, och det blir värre av oron för vart vår relation är på väg, och det enda som rimligen kan hjälpa mot den oron är att träffas och kramas och vara nära.
Och ute är våren på väg. Ångestvåren. Det skarpa ljuset som gör mig panikslagen. Jag hör inte hemma här. Jag saknar sammanhang, och jag är rädd för sammanhang, och det enda som återstår är sentimentala återblickar till en tid när jag hade en plats. När det fanns vänner, när vi bodde nära och kunde ses ofta. När vi hörde ihop. Nu har alla sina separata liv och har utvecklats åt olika håll. Vilket såklart inte är något fel, men bara för att man utvecklas åt olika håll så behöver väl inte det betyda att man växer ifrån varandra? Och om man växer ifrån, så vill man ju åtminstone växa till. Jag har inte växt till något annat än honom. Och han räcker inte.
Jag vill vara tjugo eller tjugoett år igen och umgås regelbundet med vänner. Och jag vill dricka vin tills lugnet infinner sig i magen och tills glädjekänslorna får möjlighet att växa sig enorma och allt är tramsigt, omoget, men det är kul. Det är skratt och kul att leva. Jag vill ligga i gräset och röka och lyssna på bra musik och känna att jag lever.
Jag känner mig så död. Som ett tomt skal. Jag vet inte vad som hände med alla år. Nu är jag fast i ett barskrapat vuxenliv och ingenting är roligt. Ingenting känns på riktigt.
Och ute är våren på väg. Ångestvåren. Det skarpa ljuset som gör mig panikslagen. Jag hör inte hemma här. Jag saknar sammanhang, och jag är rädd för sammanhang, och det enda som återstår är sentimentala återblickar till en tid när jag hade en plats. När det fanns vänner, när vi bodde nära och kunde ses ofta. När vi hörde ihop. Nu har alla sina separata liv och har utvecklats åt olika håll. Vilket såklart inte är något fel, men bara för att man utvecklas åt olika håll så behöver väl inte det betyda att man växer ifrån varandra? Och om man växer ifrån, så vill man ju åtminstone växa till. Jag har inte växt till något annat än honom. Och han räcker inte.
Jag vill vara tjugo eller tjugoett år igen och umgås regelbundet med vänner. Och jag vill dricka vin tills lugnet infinner sig i magen och tills glädjekänslorna får möjlighet att växa sig enorma och allt är tramsigt, omoget, men det är kul. Det är skratt och kul att leva. Jag vill ligga i gräset och röka och lyssna på bra musik och känna att jag lever.
Jag känner mig så död. Som ett tomt skal. Jag vet inte vad som hände med alla år. Nu är jag fast i ett barskrapat vuxenliv och ingenting är roligt. Ingenting känns på riktigt.
Kommentarer
