mykenes.blogg.se

När man befinner sig på botten och får höra att det kommer bli bättre. Rent intellektuellt förstod jag väl någonstans att det skulle bli enklare. Det är inte första gången mitt hjärta blivit "krossat", och jag har ju hittills tagit mig vidare varje gång. Men det är svårt att verkligen tro på det i stunden. Svårt att tro att det kan gå över.

Men jag mår verkligen bättre. I söndags kände jag det som att mitt liv var slut, det gjorde så ont att jag hade svårt att se hur jag skulle kunna stå ut. Men sedan dess har det blivit lite enklare för varje dag som gått. Jag är fortfarande ledsen - väldigt mycket så om jag hänger mig åt tanken - men ledsenheten kräver inte längre lika stort utrymme.

Min kära "bästa vän" Amorös, som jag döpt så eftersom hon alltid varit så kärleksfull, uppför sig märkligt. Det var hela den där grejen med att hon inte hälsat på mig trots att jag bott här (och tjatat om det) under ett års tid. Och att vi pratat om att åka till ett varuhus här i närheten men att hon åkte dit tillsammans med en annan(gemensam) kompis utan att höra av sig till mig.

Efter det ringde jag henne flera gånger men fick inga svar. Till slut talade jag in på röstbrevlådan, bad henne berätta vad jag gjort. Hon ringde då upp och bad om ursäkt. Sa att det var "oförlåtligt" att de åkte till varuhuset utan mig och att hon inte tänkte på det förrän efteråt. Ingen tillfredsställande förklaring, men hon lät i alla fall ångerfull och bedyrade att hon gärna ville ses.

Under semestern föreslog jag ett par tidpunkter då jag skulle kunna ses, men hon hade inte tid. Jag ringde henne ett par dagar efter att han gjort slut. Hon skrev i ett sms att hon var upptagen och undrade om det var något särskilt. Jag svarade att jag behövde henne extra mycket eftersom det tagit slut. Då ringde hon upp och vi pratade ganska länge och det kändes bra mellan oss. Hon var dessutom iväg på en resa så det var inte så konstigt att hon inte hade tid att träffa mig just då.

Förra torsdagen skrev hon i ett sms att hon tänker på mig och frågade hur det var. Jag svarade i lördags och fick svar igen på söndagen. "Jag finns här gumman<3".

Men det märks inte. Igår skrev jag ett sms och frågade om hon skulle ha tid att ses någonting den här helgen. Eftersom jag inte fått något svar så ringde jag på kvällen. Inget svar då heller.

Nu kanske det är hemskt av mig att jämföra men... När det tog slut med hennes ex så tog jag ledigt ett par dagar från skolan för att åka hem till henne och stötta. Och så många gånger som hon har ringt till mig och storgråtit på grund av bråk med hennes nuvarande pojkvän. Eller någonting annat. Genom hela vår vänskap har jag alltid tagit hand om henne när hon varit ledsen, varit någon hon kunnat gråta ut hos. Och jag har ingenting emot det, men det skulle inte var fel om det någon gång var jag som fick ta emot det stödet.

Jag har aldrig kunnat vara öppen mot henne med hur jag mår eftersom jag upplever henne för skör och inte vill vara en börda. Nu vill jag bara umgås med min bästa vän för att bli lite uppmuntrad och få något annat att tänka på och känna att jag inte är helt ensam i världen. Men det är tydligen för mycket begärt?

Jag är så besviken. Det är en sak att hon kanske har tröttnat lite på mig och inte vill umgås lite ofta längre, men att hon inte ens kan ta sig tid nu? Jag har svårt att ta in det.