Det gör ont
Han har varit här och hämtat sina saker. Helt plötsligt ropade han på mig nedanför fönstret, utan att jag hunnit förbereda mig. Jag hann inte fixa i ordning mig själv och lägenheten till perfektion, och jag lyckades inte behålla en sval yta. Ändå framstod jag tydligen som relativt välmående. Han påpekade att jag verkade må "väldigt bra". Nej jag grät ingenting, istället pladdrade jag falskt muntert på om allt och ingenting samtidigt som jag vek tvätt och plockade med annat. Men vi kramades en del, ömt, och jag påpekade att skenet bedrog. Jag känner nog inget behov av att visa mig stark, jag är ju inte ens arg på honom.
Vi har beklagat oss inför varandra. Utbytt tankar och känslor. Han sa att han stundvis har haft svårt för att hålla fast vid sitt beslut. Större delen av mig önskar att han ångrar sig, att han vill ha tillbaka mig. Men jag tror inte att det kommer hända, och jag skulle förmodligen inte kunna känna mig trygg igen. Inte nu. Vi har pratat om att se hur vi känner om ett halvår, när han tagit examen och vi kanske kunde flytta ihop igen. Det skulle förhoppningsvis lösa våra problem.
Samtidigt kanske det inte alls skulle göra det. Och efter ett halvår har väl känslorna precis lagom dött, och man kan ju inte bara vänta under ett halvårs tid. Jag sa att om det nu är helt kört för oss, så kommer jag försöka att flytta närmre familjen. Han påpekade att jag inte får anpassa mitt liv efter utsikten att vi eventuellt skulle kunna återförenas. Ingen av oss tror egentligen på pauser. Det är slut och över.
Det gör så ONT. Jag kan inte riktigt förstå det. Att det verkligen är slut. Att han inte är min längre.
Imorgon börjar jag jobba igen. Distraktion är bra, men min hjärna känns som ur funktion. Och då kommer jag inte längre kunna förtränga verkligheten? Jag får gå till mitt jobb och det blir mitt liv?
Jag kan inte tänka. Jag måste försöka fly innan jag går sönder,
