Den orimliga separationsångesten.'
Det känns som att jag kvävs. Någon virar en snara runt min hals och drar åt. Jag känner mig helt förstörd. Hjälplös, desperat.
Magen bubblar oroligt, jag är stirrig; hetsig.
Det är den där otryggheten jag inte klarar av. Förändringen. Avskedet. Hålet, tomrummet.
Det är som om jag existerar i ett vakuum, avskuren från omvärlden. En isolerad enhet. Ingentinget i alltinget.
Jag har hälsat på en kompis och är på väg hem igen, eller egentligen hem till honom. Jag är inte ens på väg hem till en tom och tyst lägenhet, utan till någon som älskar mig. Det borde inte gå någon nöd på mig.
Men jag vill inte till honom. Det känns inte tryggt. Jag litar inte på att han ska finnas kvar. Jag kan inte vila i den vetskapen.
Jag längtar efter att åka till min syster. Som jag vet med säkerhet alltid kommer att finnas kvar. Som jag kan lita på att hon alltid tar sig tid.
Jag är som en bebis som bara vill bli omhändertagen, vaggad till sömns.
