Att jag är jag, utan honom
Att jag på något sätt måste leva vidare utan honom. Att jag måste fortsätta. Att blodet fortsätter pulsera genom kroppen fastän det känns som att jag dött.
Att jag inte kommer ligga i hans famn, känna hans doft och smeka hans lena hud. Att vi inte kommer skoja och retas och kittlas och skratta och kyssas.
Att vi inte kommer att stå framme vid altaret tillsammans. Att han inte kommer att göra mig gravid en dag.
Att jag är jag, utan honom. Att min tillvaro känns skrämmande tom och meningslös. Att min bästa vän tycks ha tröttnat på mig ungefär samtidigt som min fästman.
Jag är så ensam.
Att allt jag ser framför mig är mörker.
Att ångesten gör det svårt att andas.
Önskar att det fanns något tröstande en främling som jag kunde säga. <3
