Svårt
29 Februari 2016 - 13:24
Jag försöker hitta ett någorlunda rimligt sätt att beskriva hur det känns. Allt blir orimligt, fånigt, tramsigt. Skärp dig.
Jag känner ett starkt obehag inför att behöva vistas bland andra människor, prata med dem, låtsas att jag är en del i gemenskapen. Det är inte ens det att jag känner mig utanför, men jag känner ett sådant avstånd mellan mig och alla andra. Bubblan har återigen slutit sig kring mig. Det gör ont att möta deras blickar, höra deras röster, känna deras närvaro. Jag vill isolera mig helt från omvärlden. Samtidigt finns det inget som skrämmer mig så mycket som ensamheten. Eller?
Jag försöker bara att hålla ihop. Uppträda någorlunda normalt. Inte börja gråta på jobbet. Jag har gråt i kroppen och det känns som en befrielse. Det gör mig väl på något plan mänsklig. Det gör mig lugn. Ångestmolnet överskuggas av stilla sorgsenhet. Samtidigt skäms jag, för vad är det för fel på mig egentligen?
Jag slits mellan önskan att vara delaktig och känslan av att allt det där är på låtsas, och att alla människor omkring är hopplöst platta. Det är så ytligt alltsammans. Och ändå inte. Jag vet inte vad som är problemet. Förutom att jag känner mig så nitiskt granskad och kritiserad av alla runtomkring och det tär på mig. Det tär på mig att hela tiden känna mig hopplöst misslyckad. Jag kan aldrig vara nog. Jag vet att det inte är rimligt men det känns som att alla mer eller mindre avskyr mig. Jag är inte en del av världen som alla andra.
Jag känner ett starkt obehag inför att behöva vistas bland andra människor, prata med dem, låtsas att jag är en del i gemenskapen. Det är inte ens det att jag känner mig utanför, men jag känner ett sådant avstånd mellan mig och alla andra. Bubblan har återigen slutit sig kring mig. Det gör ont att möta deras blickar, höra deras röster, känna deras närvaro. Jag vill isolera mig helt från omvärlden. Samtidigt finns det inget som skrämmer mig så mycket som ensamheten. Eller?
Jag försöker bara att hålla ihop. Uppträda någorlunda normalt. Inte börja gråta på jobbet. Jag har gråt i kroppen och det känns som en befrielse. Det gör mig väl på något plan mänsklig. Det gör mig lugn. Ångestmolnet överskuggas av stilla sorgsenhet. Samtidigt skäms jag, för vad är det för fel på mig egentligen?
Jag slits mellan önskan att vara delaktig och känslan av att allt det där är på låtsas, och att alla människor omkring är hopplöst platta. Det är så ytligt alltsammans. Och ändå inte. Jag vet inte vad som är problemet. Förutom att jag känner mig så nitiskt granskad och kritiserad av alla runtomkring och det tär på mig. Det tär på mig att hela tiden känna mig hopplöst misslyckad. Jag kan aldrig vara nog. Jag vet att det inte är rimligt men det känns som att alla mer eller mindre avskyr mig. Jag är inte en del av världen som alla andra.
Kommentarer
