Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
12 Februari 2016 - 17:07
Jag orkar inte. Jag vill isolera mig från alla människor. Jag vill slippa alla problem. Men på något sätt måste jag, för utan andra människor vore livet hopplöst tomt och meningslöst. Fast vad vore egentligen skillnaden?
Det är så svårt. Jag älskar honom, men jag vet att han har rätt när han säger att det känns som att vi glider ifrån varandra. Jag känner det själv. När vi ses för första gången på två veckor så är det nästan som om han vore en främling. Det blir inte bättre av att jag oroar mig för att det ska ta slut och därför bygger upp en försvarsmur. Jag agerar som om det redan tagit slut. Undviker att tänka på honom, prata med honom. Jag bygger ett skal runt mitt sköra inre. För det känns eller har känts som att jag dör om det tar slut. Och det kan ta slut. Det är väl en sorts självbevarelsedrift, men eftersom följden av den bara blir att vi glider längre ifrån varandra så ökar förstås risken för att det verkligen tar slut. Och när vi pratade innan dog jag inte. Jag funderade på om det är värt det. För på sistone har det varit tungt och mörkt varenda gång vi har umgåtts. Och även när vi har pratat och skrattat ihop så har jag känt av klumpen i magen och längtat bort. Jag vill att han ska finnas kvar, men jag vill inte behöva umgås med honom.
Snart måste jag gå hem igen, till honom. Och jag vill inte. Jag vill inte träffa honom, jag vill definitivt inte vara ensam med honom. För känslan av att det är en avgrund mellan oss äter upp mig inifrån. Jag vill göra slut nu genast, slita av plåstret med ett häftigt ryck.
Det finns så många dimensioner av ångest. Just nu är den värre än på väldigt länge. Jag har svårt att se att jag kommer att kunna fokusera på kvällens filmer. Det blir det där smärtsamma när jag ofrivilligt relaterar eller tror mig kunna relatera till alla relationsproblem som gestaltas. Eller när de är lyckliga i sina relationer, och jag känner ett alltför stort avstånd. Sådär starkt känner inte vi för varandra, sådär lyckliga gör inte vi varann. Som det är nu verkar vi mest göra varandra olyckliga.
Jag är rädd. Rädd för helgen som jag kommer tvingas genomlida. Rädd för att den ska bli just ett lidande.
Kommentarer
Postat av: TicTacToe
Fasen vilken tuff situation du är i just nu :( Imponerad över att du har en sådan självinsikt att du kan analysera att ditt beteende kan leda till att det tar slut, men det är ju liksom så svårt att inte ta till försvarsmekanismer i sådana här lägen. Frågan du ska ställa dig själv är om det är så att det är svårast att "förlora" någon i sig eller om det är svårast att förlora just honom? Det kommer att vägleda dig om du verkligen vill fortsätta vara ihop med just honom eller om du kanske har glidit ifrån honom? Finns det någon vårdcentral eller annat ställe som du skulle kunna vända dig till för att få lite extra stöd just nu? kram
