mykenes.blogg.se

 

Jag måste skriva ner det. Kanske kan jag sluta älta om jag gör det. Det är som om en del av mig är rädd att glömma. Det spelas som ett band om och om igen i mitt huvud. Omöjligt att värja sig ifrån.

Jag och mina två favoritkollegor åkte iväg och hälsade på den tredje favoritkollegan, som flyttade i slutet av sommaren. Vi förfestade ganska ordentligt innan vi gick ut. Jag drack förmodligen mest av oss alla.

När vi var ute ville jag berätta för min manliga kollega att jag har känslor för honom. Först klängde jag på honom. Jag minns att jag sa "förlåt att jag håller på och klänger på dig" och han svarade att "du kan sluta". (Skamsköljningar.) Sedan pratade jag med våra andra vänner och den kvinnliga sa att det var fel tillfälle att ta upp en sådan sak men den manliga som flyttat(och som också var bra full) berättade att flera personer sagt att vi skulle passa bra ihop och att det var tydligt att jag tyckte om honom och uppmuntrade mig att berätta det. Jag tror att jag sade något om att han var avståndstagande men fick svaret att det är sådan han är, svår att komma inpå livet.

Sedan gick jag till honom och försökte dra iväg honom. Han protesterade. Jag sa att

"men jag vill ju prata med dig om en sak."

"okej, vadå?"
"du är så fin, jag gillar dig"
"okej?"
"jag gillar dig mer än som en vän"
"då måste jag tyvärr göra dig besviken"

Så gick jag från klubben och mot hotellet. Satte mig på en bänk och fulgrät. Kvinnliga vännen kom efter och tröstade. Jag planerade att skära mig. Gjorde inte det. Tack Maria.

 

Dagen efter var jag livrädd inför att träffa honom igen. Men vi uppträdde väldigt civiliserat. Det kändes inte så farligt som jag trott. Vi umgicks under dagen. På kvällen var jag den sista han skjutsade hem. Han tog en annan väg för att bli ensam med mig, tror jag. Så sa han

"jaha. ska vi prata om det eller? att du 'gillar' mig."
"jag vet inte. måste vi det?"
"alltså. vi har känt varann ganska länge och jag ser dig som en vän. jag tror inte att det kommer förändras."

"det låter rimligt."

paus

"jag har inte så många vänner, så jag brukar undvika att ligga med de jag har."
"det är nog en bra strategi"

 

Sedan kom jag hem och tog både Zopiklon och Propavan. Idag har jag träffat honom på jobbet och det känns svårt att göra det samtidigt som jag inte vill förlora honom som en vän. Jag är rädd att han ska undvika att vara ensam med mig, att han ska hålla sig på sin kant(mer än vanligt). Jag är rädd att han ska ta avstånd. Jag känner att jag måste uppträda så normalt och oberört som möjligt, för att inte göra honom obekväm. Det är svårt när jag bara vill gråta.

 

Jag är kär i honom, eller något. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill vara nära honom nästan jämt. Att jag dras till honom som en magnet. Att han är den person jag vill ska skratta åt mina skämt. Att allt han säger känns meningsfullt.

 

Jag kan inte låta bli att hoppas att han ska ändra sig. Att vetskapen om att jag tycker om honom ska få honom att ändra syn på mig. Och så tänker jag skamset att jag är oattraktiv och naturligtvis vill han inte ligga med mig, men kanske när jag blivit smalare och snyggare? Han är väldigt smal. Jag skulle nog känna mig som en val om vi låg med varann. Ändå vill jag det.

 

Det går bra med vikten. Särskilt igår och idag. Ångesten är vidrig. Jag har ingen matlust. Han har fungerat som en livlina, något att hålla fast vid. Hoppet om att det ska bli vi, eller kanske snarare dagdrömmen om det. Nej jag kan inte acceptera att det inte blir så. Det gör för ont. Jag kan inte tänka på den möjligheten alltför länge i taget, då går jag sönder.

Det känns ironiskt. När det tog slut med mitt ex och bästa vän i somras tänkte jag att jag skulle fokusera mer på personer som verkar uppskatta mitt sällskap. Mina kollegor har blivit ännu viktigare, riktiga vänner. Och så blev jag kär i en av dem. Och jag kan omöjligen undvika honom. Jag vill det inte ens. Fastän det gör ont. Det måste sluta göra ont, och sedan kommer jag över honom och vi är bra vänner alternativt han blir kär i mig? DET KOMMER INTE HÄNDA. SLUTA. Men jag måste få tänka så om jag inte ska gå sönder. Mitt liv är så m-e-n-i-n-g-s-l-ö-s-t.