Snälla, bli min igen
Han ringde häromdagen. Vi pratade ganska länge om allt möjligt. Jag tror till och med att vi skrattade. Det gjorde mig gladare än på länge. Men sedan tomheten. Han är inte min längre.
Han sa att hans mamma var ledsen för att det tagit slut och protesterat. Alla jag har berättat för har blivit så väldigt förvånade, förskräckta. Och å ena sidan tänker jag att de inte vet hur jobbigt det har varit mellan oss under våren, men å andra sidan att de har rätt. Hur kunde han göra slut, vi som hade det så bra(innan det slutade vara bra)? Min underbara systerdotter sade "Hur kunde han göra slut med Mykene? Han måste ha haft en väldigt bra anledning, för hon är ju både rolig och snäll!" Det fick mig att le lite. Jag är glad att min syster och hennes familj finns. Utan dem skulle jag känna mig ännu mer ensam, på ett hopplöst vis.
Ensamheten tär nu också, men jag vet i alla fall att de finns där borta och att jag kan ringa min syster närsomhelst, att jag alltid är välkommen dit.
Jag försökte få med en kollega på bio nu till helgen, men hon var inte intresserad av den filmen. Hon är överhuvudtaget inte särskilt intresserad av att umgås till vardags vilket jag tycker är synd. Det blir ibland bara. Nu har vi i alla fall bokat in med en annan av mina favoritkollegor att gå och äta tillsammans imorgon efter att de har slutat.
Jag har oroat mig inför helgen. Alla ensamma timmar med tankar som äter upp en. Men eftersom min syster råkade berätta för min far att jag blivit lämnad så har han tvingat mig att åka dit. Han är relativt nyskild och jag har just brutit en förlovning, så vi är väl båda i behov av sällskap kanske. Delvis vill han nog ha dit mig bara för att slippa vara ensam, delvis bryr han sig. Det är positivt att jag får något att göra, blir distraherad. Det är dock ganska psykiskt påfrestande att umgås med pappa. Han tjatar hål i öronen på mig om att jag borde gå ner i vikt, byta bostad och allt möjligt annat. Dessutom håller han små föreläsningar för en om allt mellan himmel och jord. Konstant! Men det har blivit enklare sen jag blivit bättre på att säga ifrån. Jag accepterar till exempel inte något tjat om min vikt. Där går en odiskutabel gräns.
Nästa vecka kommer den sista av mina favoritkollegor tillbaka. Jag vill mer än någonsin bli bättre kompis med honom. Jag är i desperat behov av socialt umgänge. Jag har till och med skaffat Badoo, vilket verkar vara ett misstag. Jag vill ha vänner. Inte träffa någon kille. Men det dyker bara upp en massa killar och någon människa skrev till mig och jag ville bara kräkas när jag var inne på hans profil. Tanken på att kyssa eller ligga med någon annan äcklar mig. Det kryper i skinnet.
