mykenes.blogg.se

En av de saker som gör jobbet jobbigt är att jag är så orimligt rädd för att göra fel. Och när jag känner att jag har gjort det, så fastnar jag i negativa tankespiraler. Spelar upp scenen för mitt inre om och om igen.

Varför sa jag så? Varför formulerade jag mig så dumt? Varför förtydligade jag en sak som måste vara självklar? Varför lät min röst så onaturlig? Varför pratade jag inte mer? Varför sa jag inte något roligare? Varför blev jag så nervös och var så virrig? Varför förstod jag inte med en gång vad hon menade? Varför gjorde jag helt fel koppling? Varför var jag så stel och spänd, varför kunde jag inte slappna av?

Eller

Varför ler hon inte mot mig, eller varför ger hon mig ett så litet leende? Varför lät hon inte gladare när hon hälsade? Har jag gjort något fel? Är hon arg eller irriterad på mig?

Jag ser när jag skriver ner det att det handlar om sociala interaktioner. Att jag känner en väldig osäkerhet och oro kring mitt eget värde, hur jag ska bete mig, hur jag uppfattas. Rädslan för att inte duga och bli illa omtyckt. Det tar så mycket energi, gör mig helt matt.

Jag har en kollega som jag redan från början varit rädd för. Rädd. Som om jag tror att hon ska skada mig. Anledningen till det är att hon är så självklar. Hon är självsäker och är trygg i sin yrkesroll. Hon är inte rädd för att påtala problem. Hon är bestämd, vet vad hon tycker och vad hon vill. Hon inger auktoritet. Eller är det bara jag som ser henne så? De flesta är mer avslappnade och lättsamma. Hon kan skämta och skratta också, men har samtidigt den allvarliga sidan. Hon anstränger sig verkligen för att göra ett bra jobb och förbättra verksamheten. Det jag är rädd för är att hon ska ogilla mig och kritisera det jag gör. I början var jag väldigt rädd, nu har det blivit lite bättre. Jag har pratat mer med henne och märkt att hon är riktigt trevlig, jag har lyckats skämta och få henne att skratta, jag har upptäckt gemensamma nämnare. Och nu när många är på semester och vi bara är några få här så har vi blivit mer utlämnade till varandra i fikarummet.

Hon är inte den första jag blivit rädd för. De dyker upp med jämna mellanrum, de där självsäkra självklara människorna som inte ständigt går omkring med ett leende på läpparna. Som inte är rädda att säga vad de tycker.

Jag är så rädd för att bli kritiserad. För vad ska hända då? Att skammen äter upp mig?