Förväntningar och förändringar
Det fanns buffémat trots allt, men den kostade mig 1100 kronor extra, vilket gjorde mig sur. Jag tappade/blev bestulen på min plånbok innehållande bankkort, körkort och busskort med 700 kronor på vilket gjorde mig väldigt stressad och frustrerad. Tåget hem från färjeterminalen var försenat vilket gjorde att jag missade min anslutning och eftersom jag inte köpt hela min resa med SJ(hade tänkt använda busskortet) så fick jag ingen ny biljett. Fick ringa mamma som köpte en sms-biljett och kom hem klockan sex istället för tre.
Medan de som bokat hela resan via SJ fick nya biljetter och ersättning för förseningen. Det gjorde mig vansinnigt frustrerad. Givetvis betalar jag hellre med busskort de sträckor av resan som det fungerar, eftersom det blir billigare. Så gör jag aldrig igen... Och om jag hade registrerat mitt busskort hade jag fått tillbaka mina 700, men eftersom jag inte haft det så länge så har det inte blivit av? Ytterligare en läxa...
Jag har svårt att acceptera när jag drabbas av sådana här små missöden. Det bara svartnar för mig. Blir rent löjligt ledsen. Det gör som fysiskt ont. Och när det är saker som jag själv hade kunnat göra annorlunda så ältar jag det om och om och om igen och självföraktet äter mig.
Det blev naturligt nog mer mat och även lite alkohol under resan. Under den andra buffémiddagen så tappade jag huvudet lite och pressade in mat så att jag kände mig kräkfärdig, men i övrigt var det på en helt okej nivå. Drabbades tillfälligt av ångest men ventilerade det med min syster. Jag berättade att jag känner mig frusterad av att mina sjuka tankar har ökat sedan jag började äta friskare.
Hon påpekade att hjärnan gärna fortsätter i gamla spår och att det inte är så konstigt att den snabbt hittar tillbaka dit. Att jag behöver lära den nya spår, att jag måste ifrågasätta det sjuka tills det ger sig. Stanna upp och ifrågasätta. Gång på gång på gång. Vilket tar kraft och tid, men inte alls är omöjligt. Det muntrade upp mig.
