Bekräftelsebehov
Jag känner mig lite gråtfärdig. Jag vill inte vara här fast ändå vill jag. Nu har de flesta kommit tillbaka från semestern. Det är människor överallt och jag känner mig så granskad. Orolig. Kollegan som jag längtade efter att återse är svår, han har en så "kall" fasad. När vi pratar kan han skoja och allt känns bra, men jag vill att han ska bekräfta mig varje gång han går förbi mitt kontor, varje gång våra blickar möts, varje gång vi sitter bredvid varandra i lunchrummet. Min andra kollega som jag tycker om är det enklare med, hon är som en enda stor sol hela tiden, ler och lyser upp varje gång hon ser en. Det är väl delvis därför jag trivs i hennes sällskap. Där finns inget utrymme för tvivel. Den tredje kollegan har slutat nu, men nästa vecka kommer han på besök en sväng. Då ska vi fyra åka till grannstaden för att bowla och spela biljard som vi har brukat göra emellanåt under våren. Jag vill inte att det ska försvinna, men jag vet inte om det kommer att bli av när det bara är vi andra tre kvar. Det blir inte samma sak. Men förhoppningsvis ändå.
Den ena psykoterapeuten jag träffade igår verkade förundrad/förfärad över att jag gör så lite på min fritid. Har du inga intressen, fritidsaktiviteter, går någon kurs? Har du inte några du umgås med på kvällar och helger? Ja mitt privatliv är deprimerande, särskilt sedan både min pojkvän och min "bästa vän" har dumpat mig. Dels orkar jag nästan ingenting mer utöver jobbet, dels vågar jag inte. Jag känner mig så jävla dålig.
På lördag ska jag åka till en av de få vännerna jag har kvar från gymnasiet. Vi ska festa bara hon och jag som så många gånger förr, när vi var runt tjugo. Jag längtade först efter att träffa henne och såg fram emot att ha något kul att göra i helgen, men nu när det är bestämt så känns det naturligtvis jobbigt. Senast jag drack var på midsommar, och som vanligt när det väl är fest(nästan aldrig) så drack jag alldeles för mycket, var pinsam och hatade mig själv dagen därpå. Jag är rädd att det ska bli så igen alternativt att jag får ångest, alternativt att det bara inte blir särskilt roligt. Om det inte blir roligt kommer det att kännas så värdelöst. Som att den roliga tiden är totalt förbi. Och jag vet samtidigt att kravet på att uppföra sig ordentligt är mycket större nu när vi är äldre. Det blir en svår balansgång. Och jag är rädd att jag ska fylleäta ohejdat.
Allt är så komplicerat. Varför är jag aldrig nöjd?
