Svårt att stå ut
Det känns som att jag har dött. Som att det bara är ett skal som är kvar i den här världen. Det gör ont i mig att höra klockans tickande, fåglarnas kvitter och mina egna andetag. Ingenting är positivt i någon mening, allt bara skaver. Jag har svårt att förlika mig med tanken på att jag åt bacon till lunch. Jag blir ledsen när jag ser mina djur som är så oskyldiga och fina, de borde inte behöva stå ut med mig. Det värker i mig när jag ser på alla saker jag ångesthandlat och hur värdelös det gör mig att jag inte kan behärska mig.
Jag vill kräkas när jag möter min egen spegelbild. Jag känner inte igen vare sig min kropp eller mina tankar. Allting tycks mig avlägset och främmande. Jag sitter fast i en bubbla där allt gör ont. Där jag fastnat i känslor som äter mig inifrån. Insikten om att inte ens det som egentligen är fint kan få vara bra, att det bara gör ont att se eftersom jag är oförmögen att ta in det. Det skriker i mig.
Usch vad jobbigt du har det! Försökte komma på något som kan hjälpa men det enda som jag kom på var att du kanske kan anmäla dig till någon kurs; typ crawlkurs (du simmar ju), eller någon annan aktivitet där du får lite omväxling och interaktion med andra. Fundera över vad du gillar, eller gillade när du inte är deprimerad, och testa att göra det? Jag tycker att du kämpar jättehårt, även om du inte ser det själv alltid. Kram!
Håll ut! Det kan vara omställningen med att anpassa sig till ljusförändringen som påverkar din sinnestämning. Precis som man kan bli deppig när det blir höst så kan man bli det när det börjar bli vår. Ljuset och att vänja sig vid dess skiftningar påverkar hjärnan. I alla fall min. Kom på mig förra veckan att jag tyckte att det var jobbigt att vara ute och gå för att det var ljust och jag syntes mer, udda sak att lägga märke till...
Hoppas att du snart kommer upp ur måendet <3
Känner igen det där, verkligen välbekant med de där känslorna. Känslorna av att allt bara suger och är hopplöst. De kommer över mig också och satan vad ont det gör att känna sig så... Tom. Eller vad man ska säga.
Det är hopplöst. Jag verkar inte hitta några vägar ut ur det heller...
Kramar
