mykenes.blogg.se

Det är inte likt mig att publicera tre inlägg på samma dag, men ibland är behovet av att skriva stort...

Ångesten över kontrasten mellan fantasi och verklighet och de djävulska skuldkänslorna över min otacksamhet har lagt sig. Han bestämde sig för att tillbringa kvällen och natten hemma istället för att åka iväg som det var tänkt, och vi hade sex för första gången på länge.

Ironiskt nog bekräftade han mig väldigt mycket, kommenterade att jag blivit mindre och påpekade hur fin jag var på olika vis, överöste mig med kyssar och fick mig att känna mig väldigt älskad. Jag i min tur kände mig ovanligt kär och njöt av att det kändes mer erotiskt och mer spännande än på länge mellan oss. Verkligheten kändes riktigt bra. Jag kände mig sexigare än på länge och tyckte att han var så fin.

Det tycker jag fortfarande, men nu har ångesten återigen tagit makten över mig. Min vana trogen är jag fullständigt irrationell i mina känslor och humörsvängningar. Jag hetsåt alltså imorse men gick därefter en väldigt lång promenad vilket fick det att kännas hanterligt. Nu på kvällen beställde vi hem mat, jag tog en kycklingsallad och tänkte att det inte är sämre än en hemlagad middag, det är ju inte som att trycka i sig en pizza.

Det gick trögt att få i sig den, jag var egentligen inte ett dugg hungrig men tänkte att det kunde vara gott och vettigt med lite lagad mat. Nu ska jag snart krypa i säng men jag känner mig helt ohanterligt mätt vilket gör det svårt att ligga ner och liksom känna kroppen. Sammantaget har jag inte ätit så himla mycket mer än rekommenderat och jag har ju gjort av med mycket energi genom att promenera; ändå känns det helt fruktansvärt.

Jag är så äcklad över mig själv, över mättnaden. Rationellt vet jag att den här dagen inte förstör min viktminskning, men det känns som att jag kommer att vara tillbaka på ruta ett när jag vaknar imorgon. Det finns inte så mycket annat att göra än att stå ut och försöka fokusera på något annat än den bula som är min mage.

Jag söker inga lösningar, jag behöver bara få ur mig alla känslor. Snart ska jag ta lugnande tabletter och sedan får jag sova, imorgon kommer jag förmodligen inte att känna mig svullen. Jag behöver inte vara arg på mig själv, jag behöver inte känna mig som ett stort misslyckande. Nu får det lov att vara färdigältat. Livet går vidare, antar jag...