mykenes.blogg.se

Ett av de mest centrala problemen i mitt liv är att jag lever alltför isolerat. Sedan jag tog examen förra året har det bara blivit alltmer påtagligt. Därför kan jag med glädje berätta att jag i kommande vecka har två sociala grejer inplanerade(infoga cirka tusen utropstecken). Imorgon ska jag på en arbetsintervju ett par timmars tågresa härifrån och samtidigt passa på att träffa Enveten som bor där i närheten. Hon är en trevlig prick från utbildningen, vi skrev uppsats tillsammans och umgicks mycket innan hon flyttade härifrån.

Sedan jag var och hälsade på henne i höstas så har vi knappt hörts av alls, så det är verkligen på tiden att vi ses igen. Det känns inte farligt nervöst utan mest bara kul, vilket i sig är ganska fantastiskt. Enveten är en av få personer som lyckats ta sig igenom min barriär, tvingat sig in i mitt liv och blivit en del av det. Jag borde jobba mycket mer på att hålla liv i den relationen...

Det mest sensationella är dock att jag har bjudit hit Juvenil för att se på skräckfilm med mig. Vi brukade ha sådana kvällar ihop med Enveten innan hon flyttade, men Juvenil och jag har aldrig umgåtts på tu man hand vilket gjort att jag dragit mig för att höra av mig till henne trots att hon bor kvar i samma stad. Men så samlade jag mod - vilket tog ett par månader ungefär - innan jag vågade mig på att fråga om hon skulle vilja se på film med bara mig någon gång. Och hon verkade väldigt positiv till den idén.

Det är otroligt att det är så svårt för mig att sträcka ut handen och ta chansen. Tanken på att någon frivilligt skulle vilja umgås eller ens prata med mig känns fullständigt befängd. Det kanske blir pannkaka av alltihop. Det kanske blir jättejobbigt. Men nu har jag i alla fall vågat försöka. JAG har tagit initiativ till att umgås. Otroligt!