mykenes.blogg.se

       

Jag vill bara att allt ska vara som förut

Jag känner mig nedstämd. Ensam väntan på tåg medför alldeles för mycket utrymme att känna. Varför känner jag mig ens sådan här, borde jag inte vara glad?

Det var mysigt hemma hos Admirabel. Vi fick några timmar ihop bara hon och jag innan de två andra dök upp. Hon är blyg och försiktig till den grad att det blir jag som får den drivande rollen. Det känns ovant men jag tror att det är nyttigt. Jag vågar med henne, vågar prata och säga precis vad jag tänker. 

Det skadar nog inte att jag bodde hos henne under den första veckan av utbildningen, innan jag fick min lägenhet. Sedan dess känns det så naturligt att vara tillsammans med henne. Jag sörjde ett tag efter att hon blivit aktiv kristen eftersom jag själv är ateist och mycket skeptiskt inställd till alla former av organiserad religionsutövning, men faktum är att hon inte har förändrats. Vissa sidor har utvecklats mer, men det har inte blivit ett stort avstånd mellan oss som jag befarade att det skulle bli.

Admirabel är på många sätt sådan jag själv skulle vilja vara, därav namnet. Hon har respekt för sin egen kropp och person, verkar ha en väldigt sund syn på mat och träning och sig själv. Hon är genuint omtänksam och uppmärksam på andra människor, inte alltid glad men överlag positivt inställd till livet och förmögen att hantera problem som dyker upp. Jag mår bra av att umgås med henne, blir inspirerad. Dessutom har hon samma humor som jag. Det här blev visst en kärleksförklaring...

I alla fall så pratade vi om att ses snart igen och jag ska verkligen gräva djupt i energiförrådet för det är en relation jag vill bevara. Vi har tänkt att hälsa på Enkelspårig som inte dök upp igår eftersom hon är osams med en av de andra gästerna. Det känns så himla klyschigt med "tjejer som inte kan hålla sams" och tråkigt nog så är det flera personer ur mitt gamla gymnasiegäng som inte klarar av att umgås med varann på grund av enligt mig riktigt banala konflikter.

Det är nog sentimentaliteten som skaver i mig. Jag saknar film- och festkvällarna där vi umgicks allihopa. Känslan av att ha vara ett helt kompisgäng. Splittringen känns så himla onödig och sorglig. Det är ju inget konstigt i att relationer förändras och blir mer eller mindre centrala i ens liv, men att vissa personer valt bort andra till den grad att de inte ens kan vistas i samma rum har jag svårt att acceptera.

Dessutom är jag ledsen för att jag redan saknar Admirabel och är rädd att det kommer dröja innan vi ses igen. Även i bästa fall tar det nog minst en månad. Jag vill umgås med de här människorna varje vecka. Det är så mycket enklare än med nya personer...

Nu längtar jag mest efter att sova bort all dysterhet, men är på väg hem till storasyster. Hoppas att hon har tagit sina antidepressiva, för jag kräks snart ur mig de tankar om livets meningslöshet som fyller mig.

Måste försöka våga känna känslorna och inte följa impulsen att hantera dem med mat och godis...

Vad tråkigt att små konflikter ska påverka vänskapen så. Har inte heller förstått hur man kan låta det gå så långt att man inte ens kan umgås. Har det blivit strul i mitt gäng har jag kallat till krismöte eller medlat. Skulle en sådan typ av träff där alla parter är med hjälpa till att lösa deras konflikt?

Hoppas att du har möjlighet att träffa din vän oftare och bara att höras ofta kan göra mycket :)

Hur var det hos din syster?

BTW har fått en ansökan från en nyutbildad bibliotekarie så förstår att det är hård konkurrens om de jobben. Håller tummarna för att du får jobba med det, skulle passa dig :)
kram