mykenes.blogg.se

Nu är jag hemma igen efter att ha promenerat i tre timmar. Det var skönt, jag lyssnade på musik och drömde mig bort. Jag är fortfarande fast i drömmarnas land, fantiserar om ett annat liv, med andra huvudpersoner. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan. 

Jag vill bo i hemstaden igen och festa varje helg med mina vänner, ha mer nära och intensiva vänskapsrelationer. Fota tillsammans med Defensiv, sitta i kvällssolen och kedjeröka med Enkelspårig, promenera och se på film med Amorös. Förhoppningsvis blir det i alla fall av snart att hälsa på Enkelspårig, då kan jag få till kedjerökningsaktiviteten åtminstone.

Men mest av allt fantiserar jag om Djurisk. Han är en gammal kärlek, föregångaren till min sambo och en person som jag haft väldigt svårt att släppa helt. Jag vet att det är fånigt och naivt, att jag har världens finaste pojkvän. Jag får ångest av att sätta ord på det. Jag hatar mig själv för att jag inte bara kan vara nöjd. Men jag längtar efter honom med en läskig intensitet. Han skulle inte vara intresserad av mig som jag ser ut just nu. Jag tänker att jag måste gå ner i vikt först.

Och vad ska hända sedan? Är det bara bekräftelsen jag vill ha, eftersom han alltid varit svår att få tag om, för att han behöll distansen och inte lovade mig någonting? Vill jag bara känna mig åtråvärd, att även den person som jag haft svårt att verkligen fånga, till slut vill ha mig? Att min kropp då äntligen ska duga? Att jag då äntligen ska duga. Jag tror att det är någonting sådant det rör sig om. Jag vill att han ska vilja ha mig. Att han ska älska mig och tråna efter mig.

För det är ju inte så att jag vill göra slut med sambon. Jag älskar ju honom. Men jag vill ha mer bekräftelse än han ger mig. Tror jag. Jag vill inte att han ska vara den enda som kan tänka sig att vara med mig, att jag ska vara en böldpest som han står ut med?

Jag borde ha mindre ångest efter promenaden men istället har den bara bytt karaktär. Jag känner mig missnöjd med hela mitt liv, jag vill inte vara fast här. Jag vill inte leva så här. Paniken hotar med att kasta sig över mig, det gnager i bröstet och jag överväger att trycka i mig piller för att sova bort känslorna. Hur ska jag kunna leva, när ingenting i mitt liv är som jag vill? När solen skiner och människorna runt omkring lever upp medan klumpen i min mage bara växer.

Under promenaden funderade jag på vad det kan kosta att skönhetsoperera min hud, att göra mina ärr mindre framträdande. Då kände jag mig positiv, hög. Nu längtar jag bara efter att gräva djupare i skinnet. Tömma kroppen på blod.

Jag får nöja mig med att skrubba huden rosa i duschen. Försöka komma åt smutsen som finns inuti. Försöka bli ren, riva bort äcklet som bor där.