mykenes.blogg.se

Idag kom sambon hem efter att ha varit iväg hos sina föräldrar några dagar. Så snart han hunnit innanför dörren lyckades han sin vana trogen kläcka ur sig flera saker som fick mig att reagera. Jag blev dock inte ledsen som jag brukar, utan arg. Riktigt förbannad. 

Eftersom jag ändå tänkt gå en promenad skyndade jag ut och smällde igen dörren. Jag fick utlopp för mina känslor på ett bra sätt när jag lyssnade på metal och ilsket stormade fram. Funderade väldigt allvarligt på att göra slut. Tänkte att vad sjutton har jag honom till egentligen? Jag önskade att han skulle dö så att jag skulle slippa ta beslutet att göra slut. Det kändes rimligt...

Så vad var det egentligen han sa? Jo det var dels något skämt där han sa att han ville göra slut och jag var stressad och tolkade det bokstavligt, fastän jag i efterhand inser att det bara var ett jävligt osmidigt skämt. 

Ja, å ena sidan kanske det var dumt av honom att skämta om en sådan sak, å andra sidan var det en del av ett större skämt och jag kan också skämta så. Men jag tror att jag är mer noga med att använda ett ironiskt tonfall, jag förstod i alla fall inte hans skämt och det blev bara konstigt. Det är svårt att förklara, jag minns inte ens riktigt hur det gick till.

Den andra dumheten han kläckte ur sig handlade om min sociala fobi. Jag tjoade om att Juvenil var här och att jag hälsat på Enveten och att det kändes så himla bra, att det gjorde mig så glad. 

Och han svarade oengagerat ungefär att jamen där ser du, det är ju inget farligt. Och inte uppmuntrande och peppande som i att påpeka att jag kan mer än jag tror och att nu vet jag att jag kan göra det igen eller något sånt. Nä, mer som i att han nästan nedlåtande ställde sig frågande till att man kan tycka att något så trivialt är svårt.

Och jag kanske övertolkar, jag tror absolut inte att han menade att vara nedlåtande, men det fick mig att se svart när han uttryckte sig som han gjorde. Min sociala fobi (i kombination med en obefintlig självkänsla/självförtroende) förpestar mitt liv på så många olika sätt och orsakar ständigt problem. 

Och jag berättar inte allt, och han har svårt att förstå eftersom han är så otroligt olik mig vad gäller synen på socialt umgänge och sig själv. Men. Han är väl medveten om att jag har de här problemen även om han inte förstår sig på det, och därmed borde han förstå att det är en stor grej för mig att jag gjort framsteg för första gången på evigheter.

På grund av det, har jag funderat på vad jag egentligen ska ha honom till? När han inte förstår mig, när han inte bekräftar mig fastän jag skriker efter det? Jag ska prata med honom om det. 

Men jag tycker samtidigt att det känns skönt att vara lite arg, det är så befriande. Jag har inte lust att förstå och förlåta, jag vill gärna vila i tanken på att han är en idiot ett tag till. Vi har haft halvgalet sex två gånger sedan han kom hem och han vet inte ens att jag är arg över det här med sociala fobin men... Jag känner ingen direkt brådska att ta upp det. 

Jag tar upp min ilska emellanåt och suger på den som en karamell.