mykenes.blogg.se

 

 

Jag har inte skrivit särskilt ofta på sistone. Jag tror att anledningen till det är att jag fokuserat mycket på att försöka stänga av, förtränga, skjuta undan alla jobbiga känslor. Jag tror också att det resulterat i att jag haft mindre ångest men känt mig mer depressiv. De starka panikkänslorna har blivit mindre vanliga, och känslorna av meningslöshet har växt. (Medicinen har nog också hjälpt. Men jag återkommer till det.) På ett sätt är det skönt. Paniken är så svår att uthärda, svår att hantera, svår att överleva. Meningslösheten är lättare att distrahera mig ifrån. Tror jag.

En sak jag finner så otroligt svår är att förstå mina egna känslor och beteenden, att sätta ord på dem, att lita på dem och mig själv. Att förstå, och att inte ignorera mina tankar, att inte avfärda dem, att inte tänka att jag bara inbillar mig allt. Att jag hittar på, att jag konstruerar en falsk bild av verkligheten. Att mina erfarenheter inte är på riktigt. Det blir särskilt tydligt när jag pratar med min läkare och hon frågar mig saker. Först måste jag fundera grundligt, sedan svarar jag vagt, att jag tror att jag kanske, lite grann.

Det är inte bara det att jag saknar självtillit, det är också ett reellt problem att jag har svårt att skilja på vad som har hänt och vad jag bara har tänkt, känt eller drömt. Det går inte att förlita sig på min hjärna. På vad jag tänker, på vem jag är.

Har jag skrivit att jag fått träffa en ny läkare som är helt fantastisk? Hon kompenserar ganska bra för de inkompetenta varelser jag tvingats befatta mig med tidigare. Hon förstår, tar mig på allvar och verkar genuint engagerad i att hjälpa mig må bättre. Vi har bara träffats två gånger ännu, men jag har redan hunnit få förtroende för henne. Det blir varmt i magen när jag tänker på henne. Hon är trygghet. Hon ger mig hopp. Hon konstaterar enkelt att "nej såhär kan du inte ha det". Inga konstigheter, inget ifrågasättande, inget förminskande.

Jag har börjat med en ny medicin. Lyrica heter den, man tar den varje dag för att förebygga ångest. Jag har som jag nämnt ovan väldigt svårt att lita på mina egna upplevelser, men jag är ganska säker på att den har hjälpt mig. Jag har haft något färre ångestattacker och mindre "generell" ångest, men framför allt har ångesten inte varit lika överväldigande när den dykt upp, utan enklare att härda ut. Jag googlade medicinen efter att jag fått den utskriven och hittade (som så ofta när man googlar mediciner) trådar på flashback där människor diskuterar huruvida man kan bli hög av den eller inte.

Jag läste även en artikel ur en läkartidskrift där skribenten argumenterar emot medicinen eftersom den kan ge en berusningseffekt, eftersom den har ett visst värde på svarta marknaden och är dyr. Så jag kände mig ganska skuldmedveten. Men den har nog hjälpt mig, och jag har inte känt mig det minsta hög. I artikeln stod det att man borde använda SSRI-preparat istället eftersom de har ungefär samma effekt, men jag får väl helt enkelt lita på att min läkare vet bäst vad som passar för mig. Även fast en av de vanligaste biverkningarna är ökad aptit och viktuppgång. Det försöker jag också förtränga, lite halvhjärtat.