Pang bom krasch
Jag ringer till pappa för att fråga om de vill ha mat när de kommer. Han svarar stressat, är kort i tonen och låter irriterad över att ens få en så dum fråga. Över att jag ringer och stör om något så oväsentligt. Och jag vet hur uppstressad han blir över saker(som att hinna med tåget) och att han kommer att ge mig en stor kram så fort han kommer innanför dörren.
Trots det vill jag bara kura ihop mig till en boll och gråta. Avboka alltihopa. Få vara ensam hela helgen. Isolera mig från omvärlden, inte prata med en enda människa. Äta glass tills magen värker eller gå evighetslånga promenader. Plöja igenom ett antal filmer eller avsnitt från tv-serier, fokusera på allt annat än mig själv och alla dessa jobbiga relationer. De jag har och de jag saknar.
Jag känner mig så bräcklig. Hur ska jag orka med honom i två dygn när jag inte klarar av ett minutlångt telefonsamtal? När jag får ont i magen av en otrevlig ton som jag ändå vet att den inte är personlig. När han väl är här kommer han att fälla x antal dömande kommentarer, om allt och inget.
Det är ju lagom ironiskt att jag skrev innan idag om att jag blivit så mycket bättre på att stå emot mig gentemot honom. Nu sitter jag här och tycker att allt känns helt svart och meningslöst, längtar efter att skära mig eller kräkas. Även fast jag rent logiskt inser hur orimligt det är.
Det är som att det fullständigt saknas grader ibland. Som om termostaten är ur funktion. Jag växlar från glad och allmänt tillfreds. Jag var så himla nöjd med att ha storstädat, och kände mig skönt avslappnad när jag tog en lång dusch därefter. Men så ringer jag ett kort samtal till min egen pappa, och så sitter jag istället här med en klump i magen och en önskan att fly så långt bort jag kan.
Läste om den nya medicinen som du fått? Fungerar den? Vad glad jag blir att höra att du äntligen fått en bra läkare som tar dig på allvar!
Tråkigt att din omtänksamhet inte kunde uppskattas av din pappa just då. Man kan inte vara opåverkningsbar, hoppas att det blev bättre när han väl kom fram.
Känner så igen det där! Ena stunden är allt riktigt bra och så händer det något litet och allt är kaos igen! Händer mig ofta!!
Så synd att en del föräldrar inte kan ge sina barn mer värme och förståelse! Även när de är vuxna!! Är lärare och sitter ibland på utvecklingssamtal där föräldrarna fullkomligt pressar saften ur sina barn. Fattar inte att de inte kan vara lite mer uppmuntrande istället!!
Kram!
