mykenes.blogg.se

       

Bryta mönster, eller springa vidare tills man drunknar i hjulspåren

Jag har misshandlat kroppen väldigt genom att hets- och överäta regelbundet de senaste dagarna. En vecka har det nog hållit på nu. Det känns överallt.

Nu måste jag bryta mönstret. Inte nödvändigtvis äta helt exemplariskt, men åtminstone någorlunda okej. På ett sätt som inte får mig att må dåligt rent fysiskt. Det känns motigt. Så mycket enklare att bara fortsätta vräka i mig. Samtidigt som jag inte orkar med det ständigt växande obehaget längre. 

Jag står inte ut. Så valet är ju enkelt! Egentligen. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag bara måste äta upp all min glass först.

Fast det är inte enkelt. Tyvärr är det det sista det är. Jag känner igen mig otroligt mycket i att känna sig dum för valen man gör, man vet följderna, men det spelar sällan någon roll. Har försökt förklara det här för min pojkvän som undrar varför jag inte kan tänka innan jag sätter igång en hetssession att det inte är värt det, jag vet ju att jag alltid känner så mycket skam och mår skit efteråt. Men det är inte logiskt. För mig är det nog dels ett sätt att hantera jobbiga saker, men också mycket ett slags självskadebeteende.

Jag känner med dig och hoppas du lyckas bryta.
Kramar

re: Tack snälla. Jag är verkligen peppad! :D