Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
20 Oktober 2017 - 12:21
Jag är kär. Alldeles hopplöst, hjälplöst kär. Så skrämmande sårbar. Men jag kastar mig ut, jag ger allt jag har. Jag blottar mig och släpper in och vågar känna och hoppas. Jag bara hoppas att det inte ska slita mig sönder och samman, att jag inte ska kraschlanda med krossat hjärta. Jag tänker att det finns ingenting, det kan omöjligtvis finnas någonting, som kan skada mig värre än jag redan blivit skadad förut.
Under sommaren har ett mörkt moln vilat strax ovan mitt huvud. Luften har varit tung att andas, det har varit en kamp att fortsätta existera. Att gå upp på morgonen, att gå och lägga sig på kvällen. Jag har bott hemma hos syster, legat som i en kokong, desperat sökande efter trygghet, värme, lugn.
Under våren växte sig bulimin stark igen. Men under sommaren var det som att det inte spelade någon roll, matproblematiken var en bagatell i sammanhanget. Det blev så hopplöst svårt att existera. Jag har förundrats, och förtvivlat. Velat skrika rakt ut. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? HJÄLP MIG NÅGON.
Jag är hopplöst, hjälplöst kär och skrämmande sårbar. Men jag ger allt jag har. Besvikelsen och hjärtat i kras kan krossa mig, riva sönder mig i småbitar. Men någon större självbevarelsebedrift har jag väl aldrig haft.
